Kronoskogen

Kronoskogen och övriga delar av Ängelholms strandskog, från Haradal i norr till Vegeås mynning i söder, tillkom som ett resultat av skyddsplanteringarna mot flygsanden vilken, som en följd av skövlingen av den tidigare växtligheten mellan staden och havet, vid 1700-talets början hotade förstöra både staden och jordbruksmarken.

År 1739 började löjtnant Lars Sivers att på riksdagens uppdrag organisera anläggandet av planteringar för att hejda sandflykten. Hur det gick till beskrivs utförligt av Linné i Skånska resan. Man tvingade med gärdsgårdar sanden att bilda långa åsar, vilka planterades med gräsen sandrör och strandråg.

Åsarna kan man fortfarande lätt se i skogen, och de syns tydligt på kartan från 1853:

Karta 1853

Ängelholmstrakten 1853

Planteringarna inhägnades till skydd mot betande djur, och när vegetationen blivit tillräcklig för att binda sanden kunde den besås med trädfrön, alternativt planteras. De områden som beskogades sträckte sig från Haradal och nuvarande hembygdsparken, omfattade vidare hela området mellan Rönneå och havet, samt gick söder om staden ner till Vegeholm i sydväst och ut till Skörpinge i öster.

Idag har delar av planteringarna blivit bebyggda, men reningsverksskogen, Thorslundsskogen och hela strandskogen ner till Vegeå finns kvar, liksom den lilla rest av södra planteringen som kallas Luffarskogen. Även den s.k. Lilleskog norr om polishuset är en liten kvarleva.

Skogen mellan järnvägen och havet genomskärs av tre vägar i öst-västlig riktning: Blocklinjen, Lasarettslinjen och Sibirienvägen (som fram till 1930-talet hette Landshövdingevägen). Från Råbocka i norr till Sibirien i söder löper Malavägen.

Strandskogen består till största delen av tallskog eller barrblandskog, men det finns en strävan att öka inslaget av lövträd. Den skog vars skövling ledde till flygsandskatastrofen bestod till övervägande delen av ek. Skogen ägs till största delen av Sveaskog (den egentliga Kronoskogen, från Sibirienvägen och norrut) och av Vegeholms gods.

En del av skogen som ligger närmast havet och klitterna, 158 hektar stor, köptes 1997 av Stiftelsen för fritidsområden i Skåne.

I söder begränsas området av Vegeå, vilken kommer från ett flackt jordbruksområde, och är näringsrik. Vegeås vattenvårdsförbund har sedan 1970 tagit prover på vattnet,och uppströms pågår projekt för att minska näringstillförseln. Mynningsområdet har en rik vegetation och ett mycket rikt fågelliv. Sandön och dess närmaste omgivning i vattnet ligger i Helsingborgs kommun, och är naturskyddat område.

Nära Sibirien-parkeringen, omedelbart söder om Sjödammarna, där stigen svänger mot Ufo-monumentet, fanns en av Kronoskogens skapare. I Westra torpet bodde länge planteringsvårdaren Tufve Jönsson, en av dem som skötte den växande Kronoskogen. På 1840-talet fanns 6-7 planteringsvårdare och en uppsyningsman för den växande skogens vård.

Uppsyningsmannen bodde vid Kyrkdammen, bakom Lindhaga ungefär där det tidigare gick en gångbro över järnvägen. Planteringsvårdarna bodde, förutom Tufve nere vid Sjödammarna, dels i Södra planteringen (”Luffarskogen”), och dels i ett par hus som låg just där Helsingborgsjärnvägen drar fram förbi Södra Utmarken, i höjd med Majs- och Havregatorna. På en karta från 1911 återstår där ett hus, som fått namnet ”Sjöhuset”. 1912 flyttar den siste invånaren därifrån.

Vid nuvarande Garvaregatan låg ett planteringsvårdarboställe, senare kronojägarebostället Danmark, och nära Rönne å norr om vattenreningsverket fanns ett boställe, där planteringsvårdaren Erik Jönsson bodde.

Sjöhusplatsen 4

Läs mer: Arnström, T.: Strandskogen vid Ängelholm
Carserud, L.: Naturen i Ängelholmsbygden
Ekström, B.: Byn Sjöhusen
Enghoff, K.: Ängelholm 1516-1916
Heister, H.: Ängelholms strandskog med dynområde
Torgny, O.: Kronoskogen 250 år (Ängelholm, en hembygdsbok 1989)